Historien och legenden om IRONMAN Hawaii, triathleternas heliga graal

Den moderna triathlonhistorien är intimt förknippad med en kontinent, Amerika, och två av dess mest symboliska delstater i den amerikanska drömmen. Först Kalifornien på 1970-talet, där allt tycktes möjligt, inte minst att ägna sig åt nya sporter, särskilt bräd- och glidsporter. Därefter den femtionde och sista delstaten att upptas i unionen: Hawaii. Det är på USA:s västkust och mitt i Stilla havet som triathlonlegenden skulle skrivas. Som ett barn av beatnikerna och det hippieinfluerade Kalifornien tog triathleten med långt hår, badbyxor och bar överkropp ut svängarna, bröt ny mark inom uthållighetsidrotten och skapade en egen, särpräglad värld med regler och koder som växte fram successivt.

© Collection personnelle de Scott Tinley

Medan Belle Époque-Europa på 1920-talet hade lagt grunden till kombinationstävlingarna, med löpning, cykling, rodd och ibland simning eller kanotpaddling, var det framför allt den nya vågen av kaliforniska idrottare som skulle etablera den nya disciplinen triathlon och ge den fart.

Den första tävlingen som officiellt kallades triathlon arrangerades i San Diego 1974, även om grenordningen inte var den vi känner i dag. Senare berättade legenden att den moderna ordningen föddes på baren Le Primo i Honolulu. Efter några öl lär amerikanska marinsoldater ha börjat diskutera vem som var den mest kompletta och starkaste idrottaren: simmaren, löparen eller cyklisten.

För att avgöra saken föreslog kommendör John Collins, som redan hade varit en av de 46 som gick i mål i San Diego, en tävling där de tre tuffaste loppen på öarna slogs ihop: Waikiki Roughwater Swim på 3,85 km, cykelloppet Around-Oahu över 185 km och Honolulu Marathon över 42,195 km.

Så föddes det som i dag kallas IRONMAN-formatet: 3 800 meter simning, 180 kilometer cykling och 42,195 kilometer löpning. Någon halvmesyr eller mellandistans var aldrig aktuell för dessa pionjärer. Collins justerade de befintliga banorna så att målgång och start kunde mötas vid Waikikis stränder. Sedan lade han till: ”Den som kommer först i mål kallar vi järnmannen.”

I februari 1978 försökte 15 män genomföra den brutala kombinationen i Honolulu på ön Oahu. Tolv fullföljde, och var och en fick en liten järnfigur. Gordon Haller blev först över mållinjen på 11 timmar, 46 minuter och 58 sekunder, medan John Collins gick i mål efter 17 timmar. Året därpå var de över 50 startande. Bland dem fanns den första kvinnan, Lyn Lemaire, en cyklist som slutade femma totalt. I en tid då kvinnor fortfarande nekades startplatser i många landsvägslopp visade triathlon redan prov på en självklar öppenhet.

IRONMAN-distansen var född, och den fick snabbt vingar. Ett reportage i Sports Illustrated följdes av ett första tv-inslag, vilket gav tävlingen ett oväntat genomslag. År efter år blev Hawaiiöarna triathlonets självklara centrum. När tävlingen 1981 flyttade från Oahu till Kona berodde det på det växande intresset och ambitionen att ge deltagarna bättre förutsättningar.

Nästan 50 år senare kommer tusentals idrottare fortfarande hit varje höst för att delta i det som sedan 1990 är världsmästerskapet på IRONMAN-distansen. Under säsongen försöker över 100 000 triathleter kvalificera sig till en av de eftertraktade platserna i de hundratals IRONMAN-lopp som arrangeras i omkring 60 länder.

© David Epperson/IRONMAN

Kona, en liten stad med omkring 12 000 invånare, lever då i triathlonets takt en gång om året. I denna vulkaniska miljö, som drabbades av en jordbävning 2006 och Kīlaueas utbrott 2018, har triathlonet slagit rot. Lokalbefolkningen har fått vänja sig vid invasionen av märkligt klädda idrottare varje oktober. Under de två veckorna går det knappt att undkomma IRONMAN-febern, särskilt kring den berömda piren. Där söker sig jetlaggade triathleter tidigt på morgonen till Stilla havets varma vatten för att känna in förhållandena och lugna nerverna inför årets stora tävling. Bland mantor, delfiner och sköldpaddor i Captain Cook Bay lever många åldersklassare sin dröm.

På tävlingsdagen ljuder kanonen och de 3 800 meterna i det varma, vågdräktsfria vattnet börjar. Det ikoniska vita kapellet försvinner gradvis bakom deltagarna när strömmarna gör sig påminda. Sedan väntar 180 kilometer cykling, med omkring 1 500 höjdmeter, vändpunkten i Hawi och den ofta skoningslösa motvinden tillbaka längs den oändliga Queen Kaahumanu Highway. Till sist ett maraton i den kvävande hettan och luftfuktigheten kring Energy Lab, över det bubblande lavafältet, eller på Palani Road med sina korta, benknäckande backar. Belöningen är en glödhet målgång vid piren, med lager- och hibiskuskransar och ibland en magnifik solnedgång som sällskap för de sista åldersklassarna.

Öns paradisiska inramning står i stark kontrast till det helvete deltagarna ibland genomlever. Drömlika vyer, en speciell atmosfär och en perfekt marknadsförpackning möter en bana som är betydligt tuffare än den ser ut, med väderförhållanden som snabbt kan skifta. Lägg därtill dramatiken som följer med ett ultralångt uthållighetslopp. Julie Moss krypande målgång 1982, plötsliga genomklappningar, sena upphämtningar och glädjen hos alla som fullföljer har blivit delar av Hawaiis triathlonhistoria och mytologi.

© Archives IRONMAN

Att springa i Kona och korsa den där mållinjen är att kliva in i legenden tillsammans med triathlonets pionjärer: den amerikanska Big Four med Dave Scott, Mark Allen, Scott Molina och Scott Tinley. Tillsammans vann de 13 upplagor under tävlingens första år och bidrog till att sprida den tredje idrotten över hela världen. Det är också att få dela bana med 1990- och 2000-talens stjärnor som Greg Welch, Luc Van Lierde, Thomas Hellriegel, Peter Reid, Tim DeBoom och Normann Stadler.

Det är att minnas det osannolika handslaget mitt under maratonloppet 2010 mellan australiern Chris McCormack och tysken Andreas Raelert, som släppte fram den förstnämnde mot hans andra titel. Det blev en symbol för södra halvklotets dominans under perioden.

Det är att på avstånd bevittna den tyska dominansen 2014–2019, när Patrick Lange, Jan Frodeno och Sebastian Kienle turades om att vinna, och att se framväxten av en ny generation norska triathleter som mycket väl kan fortsätta härska.

Det är också att se de kvinnliga idrottarnas explosionsartade utveckling. Från Paula Newby-Fraser via Natascha Badmann, Daniela Ryf, Chrissie Wellington och Mirinda Carfrae till Lucy Charles-Barclay har avståndet till männen hela tiden krympt.

Och så återstår frågan: när får en fransk triathlet skriva in sitt namn i historieböckerna? Sam Laidlow, tvåa i Kona 2022, ser bäst rustad ut att lyckas där tidigare franska toppnamn som Patrick Vernay, Cyrille Viennot, François Chabaud, Isabelle Mouthon, René Rovera och Yves Cordier har misslyckats: att ta överst på prispallen på Hawaii. Han har redan ett psykologiskt övertag efter att 2023 ha blivit den första franske IRONMAN-världsmästaren. Men det skedde i Nice.

När IRONMAN växte till ett starkt varumärke ville organisationen göra den hawaiianska drömmen tillgänglig för fler. På några år ökade antalet kvalificerade till Kona från 1 700 till 2 300. Det ledde bland annat till problem med drafting och satte tävlingens sportsliga rättvisa på spel. Vågtstarter infördes 2019 och löste en del av problemet, men innebar samtidigt slutet för massstarten, en av triathlonets mest symboliska scener där elit och motionärer kunde stå sida vid sida på samma startlinje. När antalet startplatser ökade behövde tävlingen dessutom delas upp i ett damlopp på lördagen och ett herrlopp på söndagen. Det skapade ytterligare logistiska utmaningar i den lilla hawaiianska staden.

Överbefolkningen i Kona under veckan före loppet hotade till slut tävlingens framtid och skadade organisationens anseende. Därför beslutades 2023 att IRONMAN-VM skulle alternera mellan Nice i Frankrike och Kona, samtidigt som dam- och herrloppen skulle växla mellan åren. En idé som många i triathlonvärlden dömde ut och som i praktiken bara levde vidare mellan 2023 och 2025.

Till 2026 återvänder IRONMAN-VM till födelseplatsen Kona och till sitt ursprungliga format: en enda tävling för kvinnor och män, med högst 3 000 deltagare. En efterlängtad återgång till rötterna som hyllas av hela triathlonvärlden.

2025: Solveig Lovseth (Norge). 2024: Patrick Lange (Tyskland). 2023: Lucy Charles-Barclay (Storbritannien). 2022: Chelsea Sodaro (USA) och Gustav Iden (Norge). 2021: Daniela Ryf (Schweiz) och Kristian Blummenfelt (Norge). 2019: Anne Haug (Tyskland) och Jan Frodeno (Tyskland). 2018: Daniela Ryf (Schweiz) och Patrick Lange (Tyskland). 2017: Daniela Ryf (Schweiz) och Patrick Lange (Tyskland). 2016: Daniela Ryf (Schweiz) och Jan Frodeno (Tyskland). 2015: Daniela Ryf (Schweiz) och Jan Frodeno (Tyskland). 2014: Mirinda Carfrae (Australien) och Sebastian Kienle (Tyskland). 2013: Mirinda Carfrae (Australien) och Frederik Van Lierde (Belgien). 2012: Leanda Cave (Storbritannien) och Pete Jacobs (Australien). 2011: Chrissie Wellington (Storbritannien) och Craig Alexander (Australien). 2010: Mirinda Carfrae (Australien) och Chris McCormack (Australien). 2009 och 2008: Chrissie Wellington (Storbritannien) och Craig Alexander (Australien). 2007: Chrissie Wellington (Storbritannien) och Chris McCormack (Australien). 2006: Michellie Jones (Australien) och Normann Stadler (Tyskland). 2005: Natascha Badmann (Schweiz) och Faris Al-Sultan (Tyskland). 2004: Natascha Badmann (Schweiz) och Normann Stadler (Tyskland). 2003: Lori Bowden och Peter Reid (Kanada). 2002 och 2001: Natascha Badmann (Schweiz) och Tim DeBoom (USA). 2000: Natascha Badmann (Schweiz) och Peter Reid (Kanada). 1999: Lori Bowden (Kanada) och Luc Van Lierde (Belgien). 1998: Natascha Badmann (Schweiz) och Peter Reid (Kanada). 1997: Heather Fuhr (Kanada) och Thomas Hellriegel (Tyskland). 1996: Paula Newby-Fraser (USA) och Luc Van Lierde (Belgien). 1995: Karen Smyers och Mark Allen (USA). 1994: Paula Newby-Fraser (Zimbabwe) och Greg Welch (Australien). 1993–1991: Paula Newby-Fraser (Zimbabwe) och Mark Allen (USA). 1990: Erin Baker (Nya Zeeland) och Mark Allen (USA). 1989 och 1988: Paula Newby-Fraser (Zimbabwe) och Mark Allen (USA). 1987: Erin Baker (Nya Zeeland) och Dave Scott (USA). 1986: Paula Newby-Fraser (Zimbabwe) och Dave Scott (USA). 1985: Joanne Ernst och Scott Tinley (USA). 1984 och 1983: Sylviane Puntous (Kanada) och Dave Scott (USA). 1982: Kathleen McCartney och Scott Tinley (USA). 1981: Linda Sweeney och John Howard (USA). 1980: Robin Beck och Dave Scott (USA). 1979: Lyn Lemaire och Tom Warren (USA). 1978: Gordon Haller (USA).