Intervju med Marjolaine Pierré efter IRONMAN 70.3-VM i Nice: ”Jag är nöjd med att vara så jämn i mina resultat”

Marjolaine, direkt efter IRONMAN 70.3-VM i Nice var du väldigt besviken över att missa pallen. Några dagar senare, hur ser du på femteplatsen?

Jag är fortfarande besviken. Det är tufft att träna så mycket inför en enda dag och missa målet man har satt upp. Man satsar 200 procent på den här typen av lopp, gör uppoffringar, och när det inte går som man vill är det alltid jobbigt. Men man får snabbt perspektiv. Det finns värre saker. Jag är frisk, allt är bra, jag kunde genomföra loppet och är ändå glad över att ha fått uppleva ett VM på hemmaplan i Nice. Det är lite som när ett kollo tar slut: i slutet av veckan packar man ihop allt och inser att det är över, att man måste säga hej då till kompisarna. Det är också en del av besvikelsen: känslan av att ett kapitel tar slut (*).

Vad var det då som inte stämde på tävlingsdagen?

På cykeln kände jag mig inte bra i backarna. Jag var riktigt stark på platten och i utförskörningarna, som jag hade memorerat ordentligt, men i backarna hade jag ingen kraft, åtminstone inte den kraft som krävs för att verkligen ta sig framåt. Jag kände att benen inte svarade riktigt. Jag ville inte titta på klockan i Col de Vence, en stigning som jag brukar köra på träning. Det är också det som är frustrerande när man känner banan väl: man vet exakt vad man brukar kunna göra på en viss del och märker snabbt om man är med eller inte i tävlingen.

Har du någon förklaring till energibristen på cykeln?

Det är svårt att förklara. Jag hade försökt förbereda mig så bra som möjligt. Jag fick ett litet virus tio dagar före loppet, sådant man kan få på hösten eller i slutet av en lång förberedelse, och jag märkte att kroppen fortfarande kämpade mot det. Det är små saker som man försöker kontrollera men inte kan styra över helt. Det var säkert flera små faktorer tillsammans som gjorde att energibristen kom.

På löpningen tänkte jag bara på att stanna och lägga mig ner. Jag var helt slut, kroppen ville bara ta en tupplur. Det finns till och med delar av löpningen som jag inte minns

Påverkade känslan på cykeln dig mentalt innan löpningen?

Nej, jag höll verkligen fokus. Ett triathlon är inte över förrän löpningen är klar, och jag tänkte aldrig att det var kört. Jag fortsatte kämpa och var glad över att komma in som tvåa till växlingen. Jag hade 4.30 upp till täten, så det var ganska mycket, men uppe på Col de Vence hade jag haft åtta minuter upp. Därför var jag nöjd med min insats och ville verkligen fortsätta kämpa. Men när jag gav mig ut på löpningen ville jag bara kollapsa, vilket jag också gjorde på mållinjen. Under hela halvmaran tänkte jag bara på att stanna och lägga mig ner. Jag var helt slut. Det var ingen blodsockerkris, utan mer en generell trötthet. Kroppen ville bara ta en tupplur. Det finns till och med delar av löpningen som jag inte minns. Till exempel vid skylten ”ILOVENICE” vet jag inte riktigt om jag sprang på Promenade eller på vägen. Det är som en lucka.

Har du varit med om den känslan tidigare?

Inte riktigt, bortsett från när jag blev uttorkad och sedan kollapsade under ett lopp. Jag tror att jag försökte tänja på gränsen så mycket som möjligt, samtidigt som jag tappade placeringar. Det gjorde det mentalt svårt att hålla ihop. Jag drömde om den där pallplatsen och var där, så när man till slut tappar den blir det jobbigt. Jag försökte hålla fast vid loppet för att åtminstone stanna kvar bland de fem bästa.

Startfältet var både starkt och ovanligt tätt. Kunde du ändå uppskatta kampen med de andra?

Nej, och det är också därför jag är lite besviken. Jag kunde aldrig svara på attackerna och när jag blev passerad lyckades jag aldrig riktigt komma in i kampen. Jag hade inte energin eller trycket. Jag var helt mosig. Med ett så starkt startfält var det dessutom väldigt svårt att bedöma vilken placering man kunde få, eftersom både positiva och negativa överraskningar var möjliga. Men det är ändå bra att jag fortsätter leverera och visar en viss jämnhet i resultaten.

© Pablo Blazquez Dominguez/IRONMAN

© Pablo Blazquez Dominguez/IRONMAN

© Pablo Blazquez Dominguez/IRONMAN

© Pablo Blazquez Dominguez/IRONMAN

Inför Nice lade du in något nytt i förberedelserna och tillbringade fem veckor på hög höjd i Font-Romeu. Vad tar du med dig därifrån?

Bara positiva saker. Vi var på ett specialiserat träningscenter där alla anläggningar fanns samlade på samma plats och var öppna från måndag till söndag, från klockan 8 till 20, ibland från 6 till 20. Det var verkligen värdefullt, för under den här perioden i Nice måste man ta sig till den kommunala simhallen och anpassa sig efter öppettider och stängda dagar. När sådana begränsningar läggs ovanpå träningen blir vardagen mer komplicerad. Därför var det väldigt skönt att ha den friheten i träningen. Vi gjorde det också för höghöjdseffekten.

Kopplar du inte energibristen under loppet till höghöjdsträningen eller nedstigningen från Font-Romeu? Ibland kan det ju handla om bara några dagar.

Det stämmer att man behöver göra många höghöjdsläger för att verkligen förstå hur kroppen reagerar. Det spelade säkert en roll för tröttheten jag kände. Men jag tror också att viruset kan ha förskjutit min formtopp. Det handlar om väldigt små marginaler och många parametrar, och man måste få alla att samspela för att optimera en prestation och en förberedelse.

Du är bara 26 år, snart 27, och fortfarande väldigt ung jämfört med de främsta i sporten. Är det en tröst?

Ja, absolut. Alla mina konkurrenter har gjort betydligt fler tävlingar än jag. De har ibland tävlat på olympisk distans och fått stöd och coachning i årtionden. Jag har inte haft den möjligheten. Jag har lärt mig allt på egen hand, fick ingen hjälp från förbundet under de första åren och har byggt upp mig själv genom mina resultat. Först var jag tvungen att prestera innan jag kunde be om stöd. Det tar förstås längre tid. Jag har helt enkelt fått låsa upp nya nivåer efter hand.

Jag har precis börjat öka löpvolymen. Fram till nu låg jag runt 40–50 kilometer i veckan, och i Font-Romeu ökade jag till 60–80 kilometer. Det var första gången för mig, medan mina konkurrenter har tränat så i flera år.

Känner du att du fortfarande har utvecklingspotential, och ser du dig själv fortsätta länge på IRONMAN-cirkusen?

Ja, absolut. Jag är verkligen långt ifrån att nå min maxnivå. Min träningsvolym är inte alls särskilt stor, och det har varit ett medvetet val eftersom jag inte ville ta genvägar. Det var nästan nödvändigt att respektera en gradvis utveckling och inte gå snabbare fram än kroppen tillät. Därför ser jag mig själv någonstans i början eller mitten av min utveckling. Det känns bra, eftersom jag fortfarande har mycket att testa och utveckla, men allt måste ske vid rätt tidpunkt och i rätt riktning. Man måste också ha tålamod och acceptera att bli slagen ibland. Jag vet att jag kommer att behöva arbeta mer med både intensitet och volym.

© Pablo Blazquez Dominguez/IRONMAN

© Pablo Blazquez Dominguez/IRONMAN

© Pablo Blazquez Dominguez/IRONMAN

© Pablo Blazquez Dominguez/IRONMAN

När kommer du att höja ribban?

Jag har inte haft några stressfrakturer på två år, så i Font-Romeu började vi öka löpningen, framför allt. Fram till dess låg jag runt 40–50 kilometer i veckan, och nu har jag ökat till 60–80 kilometer. Det var första gången för mig, medan mina konkurrenter har gjort det i flera år. Jag ligger lite efter på den punkten, men börjar lägga mer fokus där.

Du har drabbats av flera stressfrakturer de senaste åren. Varför och hur hände det, och känner du att du är igenom det nu?

Det började 2021, när jag började med triathlon under covidperioden. Jag hade ingen kunskap och tränade bara mer och mer. Det var för skojs skull, vid sidan av mina studier till auktoriserad revisor. Ganska snart hamnade jag i energibrist och förlorade min mens. Jag tänkte att den skulle komma tillbaka, men sedan slutade jag nästan tänka på det. Jag hade fullt upp med allting och ingen tid för mig själv eller för att märka vad som hände i livet och i kroppen. Jag gick hela tiden på högvarv och tog aldrig någon paus. Jag gick ner mycket i vikt, fick stressfrakturer, amenorré och ätstörningar. Allt hängde ihop. Jag var tvungen att förstå hur mina hormoner fungerade och vilka tecken som visade att jag var i form eller ur form. Det tog lång tid och lärde mig mycket, men jag förlorade också mycket tid. Eller så vann jag kanske tid i slutändan, eftersom jag känner min kropp mycket bättre i dag. Jag lärde mig också att tävla utan att vara tränad, och det stärkte mitt psyke.

Förra året blev jag överväldigad av hela evenemanget kring IRONMAN på Hawaii. I år vill jag verkligen åka tillbaka med en lättare inställning.

Om mindre än en månad står du troligen på startlinjen i IRONMAN-VM på Kona, Hawaii. Vilken ambition har du?

Dag för dag ska jag börja ta tillbaka de viktiga passen som leder mig mot Kona. Jag kommer försiktigt att öka träningsbelastningen, köra längre pass och en hel del värmeträning för att vänja mig vid värmen och luftfuktigheten på Hawaii, eftersom det är en mycket viktig faktor där. Jag måste också återhämta mig efter Nice. Men eftersom jag inte mådde särskilt bra pressade jag mig inte till max, så återhämtningen har faktiskt gått ganska bra. Jag kommer att kunna få in två bra träningsveckor innan jag åker till Kona och acklimatiserar mig.

Vad tar du med dig från förra årets erfarenhet på Hawaii?

Jag minns ett väldigt tufft lopp. Fysiskt var jag i bra form, men jag blev överväldigad av evenemanget (**). Jag tror att det är väldigt svårt att lyckas första gången, och jag vill verkligen åka tillbaka med mer ... lätthet, kanske man kan säga?

Är det en typ av lopp och en atmosfär som passar dig?

Ja, det får mig att tänka på Réunion, där jag växte upp. Jag älskar värme och har alltid tränat i varmt väder, så det är inget som stör mig. Kona-banan är väldigt tuff på cykeln, även om den är ganska lättåkt. Jag gillar också de snabbare partierna. Jag är inte bara klättrare, så ärligt talat längtar jag dit.

(*) Nice skulle ursprungligen stå värd för IRONMAN 70.3-VM 2028 och 2030. Efter ett budgetbeslut av den nya kommunledningen blir det inte så.

(**) Hon slutade på 32:a plats i damklassen.