Intervju med Marjolaine Pierré: ”Jag är nöjd över att ha varit så jämn i mina resultat”

Efter den första besvikelsen över femteplatsen i det senaste IRONMAN 70.3-VM i Nice, där hon var nära pallen innan den försvann under den avslutande halvmaran, är fransyskan Marjolaine Pierré ändå nöjd med att återigen ha slutat bland de fem främsta i ett stort mästerskap på världsnivå. Bara 26 år gammal visar Salomon-profilen att hon kommer att bli att räkna med på IRONMAN-distansen under många år framöver. Innan hon reste till Hawaii för nästa IRONMAN-VM berättade hon för triathlons.com om loppet i Nice.

Marjolaine, direkt efter IRONMAN 70.3-VM i Nice var du väldigt besviken över att ha missat pallen. Hur ser du på femteplatsen efter några dagar?

Jag är fortfarande besviken. Det är tufft att träna så mycket inför en viss dag och sedan missa målet man har satt upp. Man satsar 200 procent på den här typen av lopp, gör uppoffringar, och när det inte blir som man vill är det alltid jobbigt. Men man får snabbt lite perspektiv. Det finns värre saker. Jag är frisk, allt är bra, jag kunde tävla, och jag är ändå glad över att ha fått uppleva ett hemma-VM i Nice. Det är lite som när ett kollo är slut: i slutet av veckan packar man ihop allt och inser att det är över, att man måste säga hej då till kompisarna. Det bidrar också till besvikelsen: känslan av att ett kapitel tar slut (*).

Vad var det då som inte stämde på tävlingsdagen?

På cykeln kändes det inte bra i uppförsbackarna. Jag var riktigt stark på platten och utför, sträckor som jag verkligen hade memorerat, men i klättringarna hade jag ingen kraft, åtminstone inte den kraft som krävs för att verkligen ta sig framåt. Jag kände att kroppen inte svarade. Jag ville inte titta på klockan i Col de Vence, en stigning som jag brukar köra på träning. Det är också det som är frustrerande när man känner banan väl. Man vet exakt vad man brukar prestera på varje del, och under loppet märker man snabbt om man är med eller inte.

Har du någon förklaring till energibristen på cykeln?

Det är svårt att förklara, jag hade försökt förbereda mig så bra som möjligt. Jag fick ett mindre virus tio dagar före loppet, sådant man kan drabbas av på hösten eller i slutet av en träningsperiod, och jag visste att kroppen fortfarande kämpade mot det. Det är små saker som man försöker kontrollera men inte kan styra över helt. Det var säkert flera små faktorer som tillsammans ledde till den här energibristen.

Till fots tänkte jag bara på en sak: att stanna och lägga mig ner. Jag var helt slut. Kroppen ville bara ta en tupplur. Det finns till och med delar av löpningen som jag inte minns.
Marjolaine PierréFemteplats i IRONMAN 70.3-VM 2026

Påverkade känslan på cykeln dig mentalt innan löpningen?

Nej, jag höll mig verkligen fokuserad. Ett triathlon är inte över förrän löpningen är klar, och jag tänkte aldrig att det var kört. Jag fortsatte kämpa och var glad över att komma in som tvåa till växlingen. Jag hade 4.30 upp till täten, vilket var ganska mycket, men uppe vid Col de Vence var avståndet åtta minuter, så jag var nöjd med min insats och ville verkligen fortsätta kämpa. Men när jag gav mig ut på löpningen ville jag bara falla ihop, vilket jag också gjorde på mållinjen. Under hela halvmaran tänkte jag bara på att stanna och lägga mig ner. Jag var helt slut. Det var ingen hypoglykemi, utan snarare en allmän trötthet. Kroppen ville bara sova. Det finns till och med delar av löpningen som jag inte minns. Vid skylten ”ILOVENICE” vet jag till exempel inte längre om jag sprang på Promenade eller på vägen. Det är som en lucka.

Har du känt så någon gång tidigare?

Inte riktigt, bortsett från när jag blev uttorkad och sedan svimmade under ett lopp. Jag tror att jag försökte tänja på gränsen så långt det gick, samtidigt som jag tappade placeringar. Det gjorde det förstås mentalt svårt att hålla sig kvar i tävlingen. Jag drömde om den där pallplatsen och var på väg att nå den, så när man till slut förlorar den är det jobbigt. Jag försökte hålla ihop för att åtminstone stanna kvar bland de fem främsta.

Startfältet var både starkt och ovanligt tätt. Kunde du ändå uppskatta kampen med de andra?

Nej, och det är också därför jag är lite besviken. Jag kunde aldrig svara på attackerna, och när jag blev passerad lyckades jag aldrig riktigt ta mig in i kampen. Jag hade inte den energin eller explosiviteten. Jag var helt sänkt. Med tanke på hur starkt startfältet var var det samtidigt väldigt svårt att bedöma vilken placering som var möjlig, eftersom både positiva och negativa överraskningar kunde dyka upp. Därför är det ändå bra att ha en jämn resultatrad och en viss kontinuitet.

Inför Nice lade du in ett nytt inslag i förberedelserna och tillbringade fem veckor på hög höjd i Font-Romeu. Vad drog du för slutsatser av det?

Bara positiva. Vi var på ett specialiserat träningscenter där alla faciliteter fanns på samma plats, öppna från måndag till söndag, från klockan 8 till 20 och ibland från 6 till 20. Det var verkligen värdefullt, eftersom man i Nice under den perioden måste ta sig till den kommunala simhallen och anpassa sig efter öppettider och stängningsdagar. När sådana begränsningar läggs ovanpå träningen blir vardagen mer komplicerad. Därför var det väldigt skönt att ha den friheten i träningen. Vi gjorde det också för höghöjdens effekter.

Kopplar du inte energibristen i loppet till höghöjdsträningen eller nedstigningen från Font-Romeu? Ibland kan det ju handla om bara några dagar.

Det krävs flera höghöjdsläger för att verkligen förstå hur kroppen reagerar. Det spelade säkert en roll för tröttheten jag kände. Men jag tror också att viruset kan ha förskjutit min formtopp. Det handlar om väldigt finstämda parametrar, och man måste få alla att samspela för att optimera en prestation och en förberedelse.

Du är bara 26 år, snart 27, och fortfarande väldigt ung jämfört med de främsta i sporten. Är det en tröst?

Ja, absolut. Alla mina konkurrenter har gjort betydligt fler tävlingar än jag, vissa har tävlat på olympisk distans och haft stöd och coachning i årtionden. Jag har inte haft den möjligheten. Jag har fått lära mig allt själv, och under de första åren fick jag ingen hjälp alls från förbundet. Jag har byggt upp mig själv genom mina resultat. Först var jag tvungen att prestera innan jag kunde be om stöd. Det tar förstås längre tid. Jag har helt enkelt fått låsa upp nya nivåer steg för steg.

Jag har precis börjat öka min löpvolym. Fram till nu låg jag på ungefär 40–50 kilometer i veckan, och i Font-Romeu ökade jag till 60–80 kilometer. Det var första gången för mig, medan mina konkurrenter har tränat så i flera år.
Marjolaine PierréFemteplats i IRONMAN 70.3-VM 2026

Ser du fortfarande utvecklingspotential, och tror du att du kommer att tävla på IRONMAN-cirkusen länge till?

Ja, absolut. Jag är verkligen långt ifrån att ha nått min maxnivå. Min träningsvolym är inte särskilt stor, och det har varit ett medvetet val eftersom jag inte ville hoppa över några steg. Det var nästan nödvändigt att respektera en gradvis utveckling och inte skynda snabbare än kroppen klarar. Därför ser jag mig själv som i början eller mitten av min utveckling. Det känns bra, eftersom jag fortfarande har mycket att testa och utveckla, men det måste ske vid rätt tidpunkt och i rätt riktning. Man måste också ha tålamod och acceptera att bli slagen ibland. Jag vet att jag behöver arbeta mer med både intensitet och volym.

När tänker du höja den nivån?

Jag har inte haft några stressfrakturer på två år, så i Font-Romeu började vi öka min löpvolym, bland annat. Fram till dess låg jag på ungefär 40–50 kilometer i veckan, och jag ökade till 60–80 kilometer. Det var första gången för mig, medan mina konkurrenter har gjort det i flera år. Jag ligger lite efter på den punkten, men nu börjar jag lägga mer fokus där.

Du har drabbats av flera stressfrakturer de senaste åren. Varför hände det, hur gick det till och känner du att du har lämnat det bakom dig nu?

Det började 2021, när jag började med triathlon under covidperioden. Jag hade ingen kunskap och tränade mer och mer. Bara för att det var roligt, men samtidigt som jag studerade till redovisningsekonom. Jag hamnade snabbt i energibrist. Mensen försvann, och jag tänkte att den skulle komma tillbaka, men sedan slutade jag i princip tänka på det. Jag höll på med massor av saker samtidigt, hade ingen tid för mig själv eller för att märka vad som hände i mitt liv och i kroppen. Jag gick alltid på högvarv och tog aldrig någon paus. Jag gick ner mycket i vikt, fick stressfrakturer, amenorré och ätstörningar. Allt hängde ihop. Jag var tvungen att förstå hur mina hormoner fungerade och vilka tecken som visade att jag var i form eller ur form. Det tog väldigt lång tid och lärde mig mycket, men jag förlorade mycket tid. Eller kanske vann jag tid egentligen, eftersom jag känner mig själv mycket bättre i dag. Jag lärde mig också att tävla utan att vara tränad, och det stärkte mitt psyke.

Förra året blev jag överväldigad av hela evenemanget kring IRONMAN på Hawaii. I år vill jag verkligen åka tillbaka med en lättare känsla.
Marjolaine PierréFemteplats i IRONMAN 70.3-VM 2026

Om mindre än en månad står du sannolikt på startlinjen i IRONMAN-VM i Kona på Hawaii. Vilken ambition har du?

Dag för dag ska jag stegvis återuppta de viktiga passen som leder mig tillbaka mot Kona. Jag kommer försiktigt att öka träningsbelastningen, köra längre pass och en hel del värmeträning för att vänja mig vid värmen och luftfuktigheten på Hawaii, eftersom det är en mycket viktig faktor där. Jag måste också tänka på återhämtningen efter Nice, men eftersom jag inte mådde särskilt bra pressade jag mig inte till max. Därför är jag faktiskt ganska nöjd med återhämtningen, och jag kommer att kunna få in två bra träningsveckor innan jag åker till Kona och acklimatiserar mig.

Vad tar du med dig från erfarenheten på Hawaii förra året?

Jag minns ett väldigt tufft lopp. Fysiskt var jag i bra form, men jag blev överväldigad av hela evenemanget (**). Jag tror att det är väldigt svårt att lyckas där på första försöket, och jag vill verkligen åka tillbaka med en mer... lättsam inställning, kanske?

Passar banprofilen och atmosfären dig?

Ja, det får mig att tänka på La Réunion, där jag växte upp. Jag älskar värme och har alltid tränat i värme. Det är en faktor som inte stör mig. Kona-banan är väldigt tuff på cykeln, även om den är ganska lättåkt. Jag gillar också de snabbare partierna. Jag är inte bara klättrare, så ärligt talat längtar jag dit!

(*) Nice skulle ursprungligen stå värd för IRONMAN 70.3-VM 2028 och 2030. Efter ett budgetbeslut av den nya kommunledningen blir det inte så.

(**) Hon slutade på 32:a plats i damklassen.

Marjolaine Pierré i korthet

Född den 29 oktober 1999 i Reims

Tvåfaldig vinnare av IRONMAN 70.3 Pays d’Aix, 2025 och 2026.
Vinnare av IRONMAN Portugal 2023.
Tvåfaldig världsmästare i World Triathlon långdistans, 2023 och 2025.
Fyra i IRONMAN Hamburg 2026.
Femma i IRONMAN 70.3-VM 2026 i Nice.
Fyra i IRONMAN-VM 2024 i Nice.
Femma i IRONMAN 70.3-VM 2025 i Marbella.