Den stora triathlonhistorien i Nice

Om några dagar står Nice värd för IRONMAN 70.3-VM. Det är ett tillfälle att blicka tillbaka på de starka banden mellan staden och triathlon. En historia som sträcker sig nästan 45 år tillbaka.

Om Amerika har sitt mytomspunna triathlon på Hawaii, så har Europa sitt i Nice. Det var nämligen för att utmana tävlingen på Hawaii som triathlon skrev in sig i Nices historia 1982. Och det var en slump som gjorde Nice till ett nav för franskt och internationellt triathlon. Staden har en enda man att tacka för det: amerikanen Mark McCormack. Den kvicke McCormack var advokat, agent åt professionella idrottare, framför allt inom golf och tennis, och en produktiv författare. Han grundade också IMG (International Management Group), som blev en av världens största sportmarknadsföringsbyråer.

Precis som många av sina landsmän såg McCormack 1982 de fascinerande bilderna av Julie Moss när hon kröp mot mållinjen på Hawaii. Den amerikanske affärsmannen såg alla ingredienser till ett nytt modernt äventyr. Han skyndade sig att kopiera Hawaii-Ironman till Europa för att locka den gamla kontinenten och exportera ett beprövat koncept från andra sidan Atlanten.

Ett projekt som först var tänkt att avgöras i Monaco

Platsen var given: Monaco. Men prinsessan Graces plötsliga död satte stopp för tävlingsprojektet i furstendömet. McCormack ville inte förlora tid i kampen mot Hawaii och hittade snabbt en ny plats för sitt långdistanstriathlon: Nice, Baie des Anges, inlandet och Promenade des Anglais.

Fram till dess hade långdistanstriathlon varit en marginell företeelse i Europa. Ett längre format, 2/200/20, hade visserligen arrangerats i Plzen i dåvarande Tjeckoslovakien 1980, och 1981 gjordes andra försök i Nederländerna, Ungern, Västtyskland och Östtyskland. Men ingen plats hade den franska rivierans och Nices förutsättningar, och ingen arrangör hade McCormacks kraft eller resurser.

57 pionjärer i den första upplagan

Den 20 november 1982 avgjordes alltså Frankrikes första internationella långdistanstriathlon: 1 500 meter simning i Medelhavet, 100 kilometer cykling genom inlandet och 42,2 kilometer löpning. 57 ”galningar” gav sig ut i badkläder i Baie des Anges, i 14-gradigt vatten. Nio av dem var fransmän och en var fransyska, Majo Bouteleux.

40 tog sig i mål och 17 bröt, varav sju hamnade på sjukhus. Även John Howard, vinnare på Hawaii 1981, gick under i simningen och tvingades bryta.

Efter 1 500 meter simning kom engelsmannen Flagerty först upp ur vattnet. På cykeln blev han snabbt passerad av holländaren Axel Koenders, som höll spänningen vid liv under de 100 kilometrarna. Men maratonlöpningen tog ut sin rätt.

En viss Mark Allen, amerikan, passerade honom, följd av landsmännen Scott Molina, Scott Tinley, Jeff Tinley (bror) och några till. Allen vann premiärloppet på 6.33.52. Förste europé blev holländaren Jim Koster, som slutade sjua. Förste fransman blev Jean-Paul Theulin, på 15:e plats (8.14.12). Majo Bouteleux, den första franska triathleten, gick i mål på 10.41.37.

En sport som populariserades av ett reportage i Antenne 2

En månad senare sände Antenne 2 reportaget ”Voyage au bout de la souffrance”. Få tittare missade programmet. Kritiken var ibland hård, som från Jacques Belin i Télérama, som skrev: ”Det är utan tvekan också ett rekord i dålig smak.” Eller: ”När man försöker bevisa för mycket riskerar man att uppnå motsatsen till det man ville.”

Ett ganska kyligt mottagande, men McCormack lät sig inte stoppas. I kampen om herraväldet mot Hawaii satsade amerikanen allt mer. 1983 ändrade han formatet, som blev 4/120/32, flyttade tävlingsdatumet till september och införde prispengar för att locka de bästa. Året därpå trängdes över 400 deltagare i Nice.

1985 höjdes prispengarna ytterligare, bland annat med 10 000 dollar till vinnaren, och startbonusar delades ut. De konkurrerande tv-bolagen ABC, som stödde Hawaii, och CBS, som stödde McCormack, drabbade samman genom att bjuda över varandra.

Alla medel var tillåtna för att locka det starkaste startfältet och få största möjliga genomslag. 1985 flyttades loppet till oktober, samma månad som Hawaii. Det gjorde att en av tävlingarna berövades några av de bästa deltagarna. Nice lockade det året sannolikt sitt starkaste startfält någonsin, med de amerikanska Big Four, hemmaåkaren Yves Cordier och dåtidens främsta europé, Rob Barel.

På damsidan fanns nordamerikanerna Erin Baker, Silviane Puntous och Paula Newby Fraser. Publiken kunde komma nära alla stjärnor. Triathlon i Nice skapade sig ett namn och populariteten växte.

Yves Cordier infångad 800 meter från mål 1992

1986 passerades 1 000 startande. På gott och ont. I vattnet genade alla utom de 20 främsta. På cykeln var vägen inte avstängd. Den stora majoriteten klättrade uppför backarna i klunga. Det var omöjligt att bestraffa så många regelbrytare. Många tävlande äcklades av den massiva draftingkörningen och bröt under löpningen. Framgångens pris?

Fiaskot glömdes snabbt bort och till kommande upplagor rättade man till problemen. 1987 blev Hervé Niquet den första fransmannen på prispallen, som trea. Året därpå blev Rob Barel den första europén att vinna i Nice. Mark Allen saknades, vilket var en viktig detalj.

1992 passerar Mark Allen Yves Cordier på den sista kilometern och tar segern

1991 tog den ambitiöse hemmaåkaren Yves Cordier sin första pallplats. Året därpå trodde alla att han skulle bli den första fransmannen att vinna i Nice. Han hade 4.50 till godo på Barel efter cyklingen och nio minuter på Allen. Cordier eskorterades av alla tv-motorcyklar på löpningen mellan Nice och Antibes, tur och retur, och blev därför ett perfekt mål för Allen. Steg för steg åt amerikanen upp försprånget och passerade till slut Cordier, som blev ”korsfäst” 800 meter från mållinjen.

Mark Allen, tio segrar på kontot

Det skulle dröja ytterligare tio år, till Gilles Rebouls seger 2001, innan en fransman vann herrloppet. Under tiden räddade Isabelle Mouthon den franska äran genom att vinna damklassen 1993. Det året tog Mark Allen sin 10:e och sista seger. McCormack hade nått sitt mål: att skapa ett globalt evenemang i Nice. Sedan drog han sig tillbaka. De galna åren var över.

Isabelle Mouthon, vinnare 1993 och världsmästare på långdistans på samma plats året därpå.

Tävlingen hamnar under det franska triathlonförbundets vingar

Det franska triathlonförbundet och Nices stad tog över rodret. Offentliga och federala aktörer som varken hade samma resurser som den amerikanska privatkoncernen eller samma marknadsföringskraft. Publikintresset var fortfarande starkt, men tävlingen tappade i attraktionskraft bland de bästa. Den fick stå värd för flera upplagor av ITU:s världsmästerskap på långdistans, vilket räddade situationen. Under 2000-talet blev tävlingen allt mer fransk och lyfte fram det mycket starka franska långdistanslandslaget, där François Chabaud, Gilles Reboul, Hervé Faure, Cyrille Neveu och Julien Loy strålade. Efter elva upplagor lämnade FFTRI över stafettpinnen.

Gilles Reboul, den första franska vinnaren i Nice 2001

IRONMAN tar över stafettpinnen 2005

2005 tog Yves Cordier, numera chef för IRONMAN France, över. IRONMAN-varumärket, företagets erfarenhet och Cordiers kunskap om sporten gav tävlingen ny lyster. Platserna sålde slut flera månader före start. Nästan 3 000 triathleter ville möta banan, som ansågs vara en av de vackraste på Ironman-cirkusen. Den oftast spegelblanka havsytan i gryningen, Col d’Eze och den glödheta asfalten på Promenade des Anglais inför ett oändligt maraton är ingredienser som håller legenden vid liv. När loppet flyttades tillbaka till juni blev det en höjdpunkt på sommarsäsongen, men också ett lopp för triathleter som specialtränat för just den här banan.

En bana för specialister

Spanjoren Marcel Zamora, femfaldig vinnare, hittade på den kuperade banan allt som krävdes för ett sista genrep inför Embrun. Belgaren Frederik Van Lierde, också femfaldig vinnare, trivdes i inlandets kuperade terräng, precis som landsmaninnan Tine Deckers (femfaldig vinnare). Konkurrensen från Ironman Frankfurt i juli och Roth i juli, tillsammans med banans svårighetsgrad, har sannolikt gjort att Nice gått miste om ännu starkare startfält. Ironmanstjärnorna är numera sällsynta i Nice. De bästa ger sig inte längre dit som under glansdagarna. Risken är förmodligen för stor.

Det förändrades när IRONMAN från och med 2023 införde en rotation för sin stora världsfinal. Beslutet väckte ramaskri bland puristerna och blåste nytt liv i rivaliteten mellan Nice och Hawaii. Ena året arrangerar Nice IRONMAN-VM, nästa år är det Konas tur. Vartannat år kommer alltså de största stjärnorna på den klassiska distansen till Nice. 2023 fick Nices invånare se Sam Laidlow vinna och bli den första franska IRONMAN-världsmästaren.

Sam Laidlow, den första franska IRONMAN-världsmästaren, i Nice 2023

Rotationen med Hawaii upphör och tävlingarna flyttas till september

I april 2025 gick IRONMAN communityn till mötes och beslutade att avsluta rotationen efter 2026. Kona återtar permanent rättigheterna till IRONMAN-finalen, som från och med då åter samlar herrar och damer på Hawaii i slutet av oktober.

Valet av den nya borgmästaren Eric Ciotti i mars 2026 förändrar också förutsättningarna. IRONMAN 70.3-VM var ursprungligen planerat till 2026, 2028 och 2030, men kommer nu bara att arrangeras 2026. De traditionella IRONMAN-tävlingarna i Nice flyttas dessutom till september i stället för juni, fram till 2029, för att minska belastningen på stadskärnan och inlandet under sommaren.

Men i triathleternas hjärtan kommer Nice alltid att vara Nice. Som en fyr i det numera täta landskapet av långdistanstriathlon. Med en historia, otaliga berättelser, en utstrålning och en ryktbarhet utan motstycke.

Den stora triathlonhistorien i Nice

Fler artiklar